Metropoliten av Nikea, Johannes

03/07/2014

Artikkeli, På svenska

När Johannes metropoliten av Nicaea besökte utställningen Athos – klosterliv på det Heliga berget på Helsingfors stads konstmuseet Tennispalatset den 20. september 2006, välkomnade honom den dåtida chefen för museet, Berndt Arell. (Photo: Aristarkos Sirviö)

När Johannes metropoliten av Nicaea besökte utställningen Athos – klosterliv på det Heliga berget på Helsingfors stads konstmuseet Tennispalatset den 20. september 2006, välkomnade honom den dåtida chefen för museet, Berndt Arell.
(Photo: Aristarkos Sirviö)

Den första juli minns vi metropoliten av Nikea, förutvarande ärkebiskopen Johannes. Jag besökte honom senast i maj – nåja, hans grav i födelsestaden Åbo. Jag brukar göra det nu och då, föra ett stilla samtal med honom, på samma sätt som när han levde. Hans stilla, vackra hem vid randen av Vårdbergsparken i Åbo blev en välbehövlig oas för mig under några oroliga år.

Johannes blev för mig framför allt en viktig, lyssnande samtalspartner. Våra samtal kunde röra sig kring allt från teologiska spörsmål till helt vardagliga företeelser i det allmänna livet. Kristi Förklaring sysselsatte mina tankar de där åren – och jag arbetade med ett utställningsprojekt som skulle komma att bli Athos-utställningen i Helsingfors konstmuseum. Ofta berörde vi frågor kring de här temata, oftare kanske helt andra.

Johannes hade sett och upplevt mycket. Han var en klok och eftertänksam man, hans råd var diskreta, men snart lärde man sig att noggrant lyssna och värdera dem. Fortfarande kan jag höra hans röst, hans råd, bär många av dem med mig, efter många år.

Jag har en känsla av att han stod för en stark integritet, oberörbar på något sätt, samtidigt som han kunde komma oerhört, påtagligt nära. Han hade en stark känsla för rättvishet, såg de utsatta, förföljda om man vill använda ett så starkt ord, och stod upp för dem. Jag har hört flera sådana berättelser av från varandra helt oberoende källor och den röda tråden i dem är alltid den samma: ”Den som är oskyldig kan kasta den första stenen”. Ingen brukade kasta någon sten efter den uppmaningen av ärkebiskopen.

 

Berndt Arell

Överintendent

Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde

Stockholm

, , ,

Tilaa

Subscribe to our RSS feed and social profiles to receive updates.

Kommentointi on suljettu.

%d bloggers like this: