Bakom tystnaden

01/10/2014

Kolumni, På svenska

auringonkukkaornamntti                                                                              Auringonkukkaornamentti

Det ska ärligt medges att jag redan en tid totalt försummat mitt arbete på Simeon och Hanna. Nu känns det som att jag är skyldig en förklaring – trots att den kan låta som något i serien Confessiones, för att tala med de latinska fäderna.

Jag har haft cancer i över tjugo år. Naturligtvis har det funnits en del symtomfria perioder ibland, men ända från början, år 1992, har jag varit i högsta grad medveten om att sjukdomen är obotlig.

När cancern våren 2009 fick sitt andra recidiv tog det – på grund av den då ansvarige läkarens oförmåga att kommunicera – ända till oktober 2009 innan jag äntligen fick komma till cancerkliniken för en skelettscreening. Att så till slut skedde ska en av vår tids heliga och oegennyttiga läkare ha tack för.Vid screeningen upptäcktes metastaser i skelettet.

Efter det fanns ingen återvändo: en cancer som spritt sig till skelettet kan inte botas. Någon dödsdom fick jag ingalunda – vårdmetoderna har sedan 1992 gått framåt med stormsteg. Men det är ett faktum att min vård består av livsuppehållande medicinering. Jag lever i perioder på 4 -6 månader: från en datortomografi med därpå följande läkarbesök till nästa datortomografi och läkarmottagning.

Ibland kommer det överraskningar under levnadsprognosen. Så skedde för ett par veckor sedan. Jag hittade än en gång en ”ärta”.

Jag kallar dem ”ärtor”, de där små knutorna, som jag tre gånger tidigare hittat själv och som visat sig vara cancerhärdar – om det nu är rätt ord. Åtminstone är det ju beskrivande. Det var också denna gång en upptäckt jag gjorde själv.

Även om det är helt möjligt att det här är en ofarlig talgknöl är det väl naturligt att man som människa inte är förmögen att koncentrera sig på så väldigt mycket annat förrän situationen klarnat. Detta oavsett vilket slutresultatet är – en talgknöl eller ett samfund av sammangaddade små cancerceller. Som det värsta i den här sjukdomen har jag upplevt ovissheten, väntandet.

Därför har jag inte varit förmögen att i denna väntanstid koncentrera mig på någonting annat än vardagens obligatoriska program.

Cancern i sig är inte något problem för mig. Jag vill ingalunda påstå att jag blev glad över att höra om en metastas någonstans på vänstra sidan av ländryggens kotor, men jag hade fått en klar information om saken, en för stunden lämplig medicinering – och framför allt har jag hela tiden vårdats av en fantastiskt fin läkare, som besitter en förbluffande klokhet och yrkeskompetens trots att hon ännu är rätt ung. Sådant är ju i dessa dagar en verklig sällsynthet.

Mina egna tankar, som onekligen innehöll ett mått av nedstämdhet och ångest, bearbetade jag då i akvareller som gick hand i hand med en berättelse ända till slutet – till förrättandet av min panihida (själabön). Jag döpte bildserien med små texter till ”Kvinnan i rött och cancern”.

Den självterapin var nyttig även såtillvida att jag med hjälp av bildserien kunde förklara situationen också för mina då ännu små sonsöner, som jag tyckte uppfattade saken klart, utan panik eller traumatisering – de frågade ingående ut mig om de saker de inte förstått av mina förklaringar.

För – det finns ju också den attityden att barn borde ”besparas” sådana här saker. Jag är av motsatt uppfattning. Jag vill inte undervärdera barn, eftersom det inte finns någon orsak att göra det.

Men jag hoppas – och jag ber också om – att få leva ytterligare några 4 – 6 månaders perioder, att väntan får ett lyckligt slut – och att jag kan fortsätta att arbeta för Simeon och Hanna av fulla krafter.

Hur än det går: ”Detta är dagen, som Herren gjort – låt oss fröjdas och vara glada på den dagen.” Som enligt min uppfattning är varje dag.

 

 

Hellevi Matihalti

Översättning Minkki Hulden

Kolumni on julkaistu aiemmin suomeksi nimellä ”Hiljaisuuden tausta”. Napsauta tekstiä.

, , , , , , ,

Tilaa

Subscribe to our RSS feed and social profiles to receive updates.

Kommentointi on suljettu.

%d bloggers like this: