Ett värdigt liv och en god död

Aleksander Wikströmin maalaus Taivaan portti. ( Kuva/Photo:  Hellevi Matihalt

Aleksander Wikströmin maalaus Taivaan portti. ( Kuva/Photo: Hellevi Matihalt

Efter att i långa tider ha vänt ut och in på frågan har jag kommit till insikt om att det här ämnet kan bara den människa, som berörs av ämnet in på bara skinnet, skriva fullt ut ärligt om. Jag dristar mig därför att dryfta ett värdigt liv och en god död – vad det innebär till sitt innersta väsen.

* * *

I snart fem års tid har jag lidit av en bröstcancer som metastaserat i skelettet. Med andra ord: jag har i snart fem års tid fått olika slag av livsuppehållande mediciner och – efter omständigheterna – mått hyfsat bra.

Men – cancermedicinerna, inte bara cytostatika, är gifter som skulle vara absolut totalförbjudna att ge någon levande varelse. Om det inte var för att de  betraktas som medicin. Med andra ord: det finns inte en enda cancermedicin som inte ger mer eller mindre svåra biverkningar.

I själva verket besvärar cancern med sina metastater mig egentligen inte på något sätt.

Tröttheten, illamåendet, såren i fotsulorna, handflatorna och munnen som plågat mig har berott på biverkningarna av en medicin som i min organism omvandlades till cytostatikum. Efter drygt två år måste så cytostatikabehandlingarna upphöra: jag kunde inte längre gå på de såriga fotsulorna, fotbaden med havssalt och insmörjningen med Bepanthen hjälpte inte längre. Till slut gick det inte ens att utföra de enklaste hemsysslor – för att inte tala om att skriva! – med händerna i skyddande bomullshandskar.

Då gick man över till de hormonella medicinerna, de som suger upp den blygsamma mängd estrogen som en kvinna i den här åldern kan producera i sin kropp. Den totala hormonbristen ger omänskliga smärtor i benen och lederna. Dessutom orsakar den trötthet, depression, sömnlöshet, huvudvärk och initiativlöshet. Den ger plötsliga gråtattacker var som helst, till exempel i kassakön i matbutiken.

  *      *      *

Jag har nu i över tre veckor varit helt utan någon medicinering alls. Jag har ”återhämtat” mig från den gränslösa mattigheten, jag kvider inte längre om natten på grund av ben- och ledsmärtorna då jag vänder mig i sängen. Jag har skrivit så entusiastiskt som bara någon gång förr i tiden, jag har läst många fina böcker, jag har kommit upp med en massa nya idéer – jag har enligt min mening än en gång levt ett rikt och fullt liv.

När en ny medicin inom den närmaste framtiden börjar utprovas vet jag vad som väntar: att återvända till apatin med snudd på depression, tillbaka till likgiltigheten och en koncentrationsförmåga som inte räcker till ens för att läsa en bok. Det är mig en fullständigt meningslös tanke att jag skulle skriva något – och varför skulle jag skriva? – jag har ju inte en enda tanke att dela med mig, jag har ingenting alls att säga.

Att skriva har varit hela mitt liv.

Jag orkar inte bli intresserad, ivrig över något. ”Varje dag är som igår”.

För att också den nya medicinen förstör växtunderlaget för cancersvulsterna i mig. Grogrunden utgörs av estrogen. Estrogenet bildar underlaget för deras tillväxt.

Jag slutar leva ett rikt liv. Medicinerna håller mig tills vidare vid liv.

Jag vill ställa frågan: Varför? Om jag inte känner något, om jag inte orkar med annat än att hasa mig fram från dag till dag i väntan på kvällen, att kanske falla i sömn – att förunnas en tillfällig flykt från meningslösheten, nonexistensen. För att allt, allt känns likgiltigt.

(Kuva/hoto: Hellevi Matihalti)

(Kuva/hoto: Hellevi Matihalti)

Jag har bara en vit liten tröst, en gosegod hund, som kan ordet Cancer. När den hör ordet sorgsnar den glada blicken i de stora svarta ögonen och den kommer och ger min kind en slick. Led- och skelettsmärtorna hindrar mig oftast att ta den ut på en promenad. Men den förstår.

Förr gjorde vi långa promenadturer, sommar som vinter, i alla väder, och vi njöt omåttligt bägge två. Men nu har vi cancer.

Är det här ett värdigt liv?

 *      *      *

Jag funderar på allvar över om jag bör hålla mig själv vid liv, när det inte längre är meningsfullt att bara existera.

Jag tänker att kanske, tänk om det ändå sist och slutligen är bättre att leva ett fullt liv utan behandlingar så länge det är möjligt – och sedan hastigt dö bort. Men så fort kan man inte dö att man slipper uppleva de ohyggliga smärtor som skelettet kommer att plågas av.

De facto, om plågorna är helt outhärdliga försänks människan i koma, för att inte känna smärta.

För enligt vad jag förstår finns det ingen medicin som befriar från skelettala smärtor.

  *      *      *

Om jag vill leva mitt liv helt och fullt så länge det är möjligt, då vill jag också ha en god död.

När jag själv, när mina närmaste och vårdpersonalen vet att döden står för dörren.

Jag är inte rädd för döden, eftersom jag tror på Guds ofattbara nåd och  barmhärtighet.

Det är smärtorna jag är rädd för.

Om jag vill leva ett fullt liv så länge det är möjligt, då vill jag också ha en god död.

Eutanasi är ett inlånat ord från grekiskan, där det uttryckligen betyder god död. Det är ett ord som väcker ett fasansfullt motstånd – hos friska människor. De kristna kyrkorna förhåller sig ytterst negativt till det.

Det är en synd.

 

När man är frisk är det lätt att uttala sig om vad som måste fördömas – så länge det inte rör en själv. När man är frisk är det fruktansvärt lätt att säga: det där är en synd – vårt liv är i Guds hand. Situationen förändras totalt när man själv – eller någon som står en mycket nära – ställs inför en situation där döden med hundra procents säkerhet kommer genom kvävning – eller efter vansinniga plågor i veckor och månader, och alla vet att bara ett mirakel kan återföra till ett friskt liv.

Men, visst, självklart: ingen överlever, vi dör, alla. Också Lasaros, som uppväcktes från de döda – också han dog sedermera.

  *      *      *

 Vi får inte ingripa i Guds handlingar.

Men vi har ju redan ingripit, och det radikalt. Utan alla de olika livsuppehållande vårdinsatserna skulle jag sannolikt redan vara död. Kanske det hade varit Guds mening. Men vi har gripit till den medicinska vetenskapen för att ingripa i den.

Det enda vi inte tillåter är att en döende människa förskonas ett omänskligt lidande.

Och det kallar vi en god död? Så väl känner vi alltså Guds vilja – att den barmhärtige, nåderike Guden plötsligt förvandlas till ett monster som inte tillåter att man hjälper en lidande ut ur smärta och plågor?

Just i det här avseendet känner alltså vi Guds tankar – Hans, som är något så väldigt att människans fantasi, för att inte tala om hennes förmåga att klä den i ord, inte förmår annat än att säga att vi inte kan beskriva Honom annat än genom mänskliga attribut.

  *      *      *

Är det möjligen så att till och med de kristna har fallit för frestelsen att leva ett evigt liv på jorden?

Att vi ingriper i Guds verk genom att ständigt finna på nya och effektivare gifter, för att människan ska kunna hållas vid liv – trots det fysiska och psykiska lidande som behandlingarna orsakar?

Att vi förklarar det här på enklaste sätt utifrån den kontext vi utvecklat som friska, fallna i den sekulära världens idealisering av evig ungdom och hälsa, genom att flytta döden till dödshusen, undan våra blickar, bort ur de levande människornas liv.

Att vi än en gång har fallit, för att vi inte har någon brådska bort från denna världs bländande materialistiska livsvärderingar.

Men jag vill leva ett rikt liv och jag vill ha en god död och jag vill dit, där det inte finns vare sig smärta, sjukdom, skräck eller ångest. Bara en glädje utan ände.

 

Hellevi Matihalti

översättning Minkki Huldén

 

, , , , , , ,

Tilaa

Subscribe to our RSS feed and social profiles to receive updates.

Kommentointi on suljettu.

%d bloggers like this: