Jag sitter på min balkong och funderar

07/04/2020

På svenska

Hellevi mejlade mig 19.1.2020:

”Jo, jag håller alltså på med att försöka få till en essäsamling –  men jag misstänker att den aldrig hinner bli färdig, och därför tänkte jag att, skulle det vara tassigt om jag på allvar skulle börja på en Jag sitter på min balkong och funderar? (Det är alltså  arbetsnamnet på det här företaget …) Jag skriver om mycket annat också i den (futurum – planerar alltså).

 

Efter att ha läst det här, peppade jag henne med ”Full fart …”. Men mer än så orkade Hellevi inte längre skriva. Förra veckan ringde jag henne och hon ville göra bildtexter till illustrationerna. Jag lovade skicka utskrifter per post till Terhohemmet den här veckan, så hon skulle kunna skriva bildtexterna för hand. Men jag hann inte skicka något …

Eftersom Hellevis text är till tröst för oss som blivit kvar dristar jag mig nu att publicera den postumt – utan bildtexter.

Aristarkos Sirviö

(Foto: Hellevi Matihalti)

 

Vad är det, det att tro?

 

För mig är det Guds närvaro. Det Heligas beröring. Konkretast är Gud närvarande i den Heliga Nattvarden – därför är deltagandet i Herrens Heliga Hemligheter för mig det viktigaste i liturgin och för mig är därför liturgin den allra viktigaste gudstjänsten.

Men det heligas beröring kan man känna också annars.

Jag tänker på träden, och tänker på orden i en Psaltarpsalm: ”Herrens träd blir också mättade, Libanons cedrar, som han har planterat.” (Ps. 104:16)

 

På den tiden, då vi i Finland alltjämt hade ett Vasa län, planterade vi en ekopark vid Villa Niitty. Vi var länets konstkommission – entusiastiska, innovativa och framåt. Inom Vasa län planterade vi också två eller tre andra ekoparker. Den lokala pressen följde roat med våra förehavanden. I Villa Niittys ekopark växer alltjämt lindar, lärkträd, lönn, hägg, vitoxel, oxel och vanlig finsk rönn. Där växer buskar av många de slag, knäckepil, tårpil, fläder och naturligtvis björk, tall och gran. Där växer också tre ekar som odlats fram från ekollon, ekar vilkas tillkomsthistoria jag beskrivit i åtminstone tre av mina böcker – så älskade är de för mig.

Villa Niittys ekopark har av de lokala upprepade gånger utsatts för vandaliseringsförsök, men träden är redan tillräckligt stora och står på sig. Ingen motorsågsmördare har vågat sig innanför tomtens råmärken.

Då Villa Niittys ekopark började likna en riktig park utbrast min äldre sonson, femårig, lyckligt: Tack, famo, att Du gjort en skog åt mig!

Men det gick inte riktigt till på det sättet.

Visst grävde jag gropar i lerjorden och visst kånkade jag vatten, men Gud gav regnet, solen och tillväxten.

(Foto: Hellevi Matihalti )

 

Jag har alltid älskat träd.

Furorna och björkarna var gamla, de hade vuxit på tomten i en evighet redan innan Villa Niittys huvudbyggnad reste sig. Den nedgående västersolen målade stammarna i lysande rött om kvällarna – jag minns, hur jag kringlade armen om ett träd och tryckte kinden mot den sträva barken. När de små nykomlingarna  hade planterats måste jag varje dag gå och hälsa på dem – vattna dem, förstås, för att inte sommardagarnas heta solgass skulle kväsa dem, men dessutom ville jag på riktigt hälsa på dem, och ibland trodde jag mig se hur de formligen växte inför ögonen på mig.

Min mor brukade säga att jag bugade för träden – dyrkade dem. Det var inte så jag upplevde det.

Träden var mig bara så kära – så innerligt viktiga.

 

När jag sedan långt senare läste munken Serafims verk Tie ylösnousemukseen (~ uppståndelsevägen, öv. anm.) blev hjärtat  sprickfärdigt av fröjd. Munken Serafim skriver:

i korset konkretiseras också människans och skapelsens förening i Kristus. Det är varken en tillfällighet eller betydelselöst att allting skedde genom ett träd. Guds stora frälsningsgärning verkställdes genom ett träd som fällts i skogarna kring Jerusalem, och därför är trädet aldrig mera som förut. Med orden i en kyrkohymn helgas trädets väsen. Därför innehar trädet i den kristnes ögon en specialställning i skapelsen. Då den som älskar Gud och oavlåtligt har honom i åminnelse ser ett träd, då ser han där en företrädare för Guds Sons frälsande lidande. Trädet har burit Den som bär alltet. De är alltså gott för de kristna att älska träden.

 

Träden, mina nära, kära, – ingen har som Serafim berättat om det här hisnande sambandet, helgandet av naturen. Men finns det kanske också hos människan någon osägbar kunskap, förklaringsutan, något som låter oss uppleva det heligas beröring?

Jag inte ens försöker besvara frågan.

Men på samma sätt som Kristus välsignade vattnet då Han steg ned i Jordan, välsignade han träden – det heligas närhet, beröring, ger människan kraft också en sådan dag, och i synnerhet just en sådan dag då glädjen börjar sina ut, glädjestoften slockna.

För det är så jag känner det: när glädjen börjar lämna mig, omringar den onde mig med ångestens kvävande svarta moln.

Men ”så framalstrar Du vin som gläder människans hjärta, så gör Du hennes ansikte glänsande av olja och brödet styrker människans hjärta.” (Ps. 104:15)

Också den här det heligas närvaro är en del av min tro, en del av vår Herres närvaro, en del som är tröst för den hjälplösa och som bär den svage.

 

Hellevi Matihalti

 

Översättning: Minkki Huldén

Tilaa

Subscribe to our RSS feed and social profiles to receive updates.

Kommentointi on suljettu.

%d bloggaajaa tykkää tästä: